"Men du måste ju äta??" - en inblick i ätstörningar

Många tänker inte på att vissa människor som de ser på gatan, i bussen, i skolan, på jobbet eller på gymmet kanske inte kan äta "normalt". Många ser inte ångesten bland vissa människor när det är dags att äta eller dags att sluta äta. Många förstår inte att det är farligt att förtränga hungern och hoppa måltider på grund av hur de vill se ut.

Ätstörningar är idag tyvärr väldigt vanliga bland både män och kvinnor. Oavsett om man är besatt av att vara smal eller beroende av mat av olika anledningar lider många av dessa sjukdomar.

Att intervjua en tjej som har haft en ganska allvarlig ätstörning, men har återhämtad sig nu har varit både hemskt och en lättnad. Hemskt eftersom jag fick följa med i en bråkdel av hur det var för henne och är för många andra, och lättnad eftersom hon har återhämtad sig. Men många har inte det och lever i en ständig fara.

Här är en inblick i ätstörningar:

Vad orsakade ätstörningen?

Det är mest att alla är inställda på att tjejer ska vara smala, ska ha långt blont hår, alla ska se ut sådär. Instagram är ett bra exempel. Direkt när man går in där får man typ ångest. Det är bara smala tjejer i bikinis eller träningskläder och det kan vara vanliga träningskonton med sådana som är seriösa och tränar och vill må bra, men ändå är det pinnsmala tjejer som har lyckats få lite "fina och feminina" magrutor. Och sedan så försöker man ju komma på ett sätt att gå ner i vikt snabbt för att man får sån panik. Då bara kommer man fram till sådana konstiga och korkade grejer som att man till exempel börjar med en enkel grej som bantning. Ser man att det funkar så nöjer man ju sig inte med det. Liksom "nu har jag gått ner 2 kilo" (vilket redan är väldigt mycket på kort tid) och då nöjer man sig inte med det utan man ska gå ner mer. Och då vill man göra det effektivare och då slutar det med att man inte äter någonting, men grejen är ju att efteråt förstår man att om man äter någorlunda mer än vad man gjorde då, då skulle jag ju bara flyga upp i vikt igen.

Hur växte den fram? Man kan få kommentarer, alltså, smal är ju en komplimang. Inte ens "du är mitt emellan" är en komplimang utan smal är komplimangen. För att det är så samhället ser ut. Och när någon säger att "du är inte smal, men du är inte tjock heller, du är någonstans mitt emellan" då tror man att den personen vill säga tjock men hen vågar inte, även om personen kanske menar att man är mitt emellan. När man är sjuk så är allting annat än "smal" är bara fula ord.

Hur var dina matvanor? Från första början börjar man med att plocka bort sötsakerna eller fetare sakerna och efter det börjar man kanske plocka bort en måltid, jag slutade äta lunch. Då åt jag bara någonting på morgonen, annars visste jag att jag inte skulle klara mig att hoppa över lunchen och sedan äter man ju kvällsmat. Men sedan har jag ju föräldrar som liksom styr och bara jag tar lite mindre på tallriken så blir de oroliga. Så då slutade jag äta frukost och sedan gick jag bara på kvällsmaten och åt en normal portion så att de inte skulle märka något. Och sedan när man fick chanserna när jag till exempel var hos någon annan så ville jag bara äta något litet som till exempel en frukt. Och sedan när jag var jättehungrig så drack jag istället. Massa vatten för att mätta. Precis som att tugga tuggummi. Det innehåller inte mycket kalorier och det lurar magen.

Det värsta var när man bara åt kvällsmat en gång om dagen. Samtidigt som man kunde hoppa över maten helt när man var hos någon annan. Till slut blir kroppen van vid att gå utan mat och ovan att känna hunger och när man väl kände hunger var man nöjd. Det var en bra känsla på grund av att det då känns som om magen drar in sig.

Hur mådde du psykiskt och fysiskt? Jag var trött, tappade muskler, var ständigt ledsen eller arg. Antingen var jag ledsen för att jag skämdes så över min kropp, eftersom jag inte såg hur smal jag redan hade blivit. Annars om jag inte åt tuggummi eller drack vatten så ville jag äta någonting och då blev jag arg för att jag inte hade tillräckligt med självdisciplin för att hålla mig från maten, vilket också gick ut på andra. Man dras dessutom ifrån andra eftersom man tänker "jag ska komma tillbaka när jag är smal" och det enda man ser är siffran på vågen. Sedan kunde jag bli lite glad när jag såg att det sjönk på vågen och att höftbenen stack fram lite mer. Men jag var fortfarande inte nöjd utan jag började tänka hur det kan gå ännu snabbare och göra det ännu effektivare. Jag var dessutom mestadels ledsen över att jag inte ens kunde gå och rasta mina egna hundar på grund av att jag var för svag.

Och sedan var jag trött. En dag i skolan kunde jag somna flera gånger, jag somnade när jag kom hem. Man sov hela tiden för man hade ingen energi. Håret tunnades ur och huden blev jättekonstig.

Jag frös också hela tiden.

Hur insåg du att du var sjuk?

Jag insåg det när jag höll på att skifta mellan anorexia och bulimi. Först slutade jag bara äta och sedan när jag blev tvingad till att äta började jag försöka få upp maten. Och då började jag hetsäta och proppa i mig massa mat och det var ju när anorexian blev för mycket och jag bara var tvungen att ha mat. Så jag vräkte i mig det och skulle sedan ha upp det snabbt eftersom jag då fick mättnadskänslan. Och sedan gick det över till anorexia igen. Då sa min mamma och min mormor att vi skulle iväg och handla, men istället tog de mig till en läkare. Men jag insåg det mest när jag skiftade mellan de två ätstörningarna hela tiden.

Hur lång tid tog det ungefär att bli frisk och hur var processen?

Det tog lång tid innan jag blev som förut. Det var jobbigt att hela tiden få dåligt samvete på grund av att man åt och jag kände mig som en stor val framförallt när jag bara flög upp i vikt så fort jag började äta. Men jag åt lite i taget och ökade hela tiden. Hemma gick det ganska snabbt att "friskna", men att äta bland folk har jag fortfarande svårt med, det kommer alltid sitta i.

Vad tycker du om pressen som män och kvinnor står under på grund av skönhetsindustrin? Den är sjuk. Att tjejer ska vara smala, ha långt hår och ska vara välsminkade och killarna ska ha muskler som Hulken och så. Om män är för smala så är de "feminina".

Vad vill du säga till de som lider av ätstörningar? Det är inte värt det. Det är ohälsosamt och man kommer att gå upp i vikt sen igen. Vissa har svårt att gå upp i vikt efteråt och då kommer de må dåligt över det istället.

Blev du någonsin (innan, under eller efter sjukdomen kallad för otrevliga saker eller dömd på grund av din kropp?

Mest bara under. Folk blev oroliga när jag sjönk i vikt och aldrig åt.

Hur förändrade sjukdomen dig? Efter sjukdomen har jag fått sämre självförtroende. Man kommer aldrig bli helt frisk, men däremot inser man att om man vill förändra kroppen får det ta sin tid att göra det. Man får respekt för att inte stressa sig ner i vikt eller bygga upp eller vad det nu är man vill göra.

Hur är dina matvanor nu? De är ostabila, vilket nog har med mitt stressiga liv att göra eftersom jag missar måltider och äter lite på grund av att jag inte hinner eller är stressad av olika anledningar.

__________________________________________________________________________

Jag hoppas att ni har tagit er igenom hela intervjun och tänker till nästa gång ni dömer någon lite för snabbt eller själva hoppar måltider eller vill få upp de igen på grund av att ni vill bli smala. Tänk på att en människas plågor inte alltid syns utåt och tänk på er hälsa. Är ordentligt och ät hälsosamt. Ta hand om er kropp.

Ett extra tack och en stor kram till tjejen som ställde upp för intervjun! <3