Att vara bulkig tjej - min historia

När jag började träna ville jag så gärna vara smal. Jag hatade hela mig, tyckte inte om hur kläderna satt på mig, var avundsjuk på alla tjejer som var smalare än mig och ville göra allt för att se ut som dem.

Jag slutade nästan att äta helt, sprang hur mycket som helst och tränade bara mage. Ingen talade om för mig att resultaten för det första inte stannar om jag inte äter och för det andra att de skulle ta på sig längre tid än 2 månader att synas.

Det var inte alls länge sedan som jag började satsa mer på styrketräningen. I början var jag rädd för att bygga för mycket muskler, framförallt på armarna, men det ändrades ju med tiden som du nog kan tänka dig.

När jag började träna styrka hände det saker i min lilla hjärna. Till att börja med fick jag bättre självförtroende. Jag vågade vara mig själv oftare och behövde inte gömma mig bakom en fasad längre. Jag började även lita mer på mig själv, eftersom jag började känna mig själv bättre tack vare träningen. Det tar tid att ta reda på vem man är, var ens moral ligger och vad man vill göra med sitt liv. Jag ändras ju fortfarande hela tiden, men kan nu vara mer medveten om det och kan styra ändringarna, istället för att hoppas på att allting blir bra.

Du undrar säkert varför jag berättar allt det här och jag har en poäng som jag ska komma till, så fortsätt läs!

Nu för tiden bygger jag effektivt muskler och älskar min kropp. Trots det, och det är sjukt, eftersom jag bokstavligen spenderar minst 8 timmar i gymmet varje vecka, känner jag mig ibland osäker i det jag har skapat. Jag är extremt nöjd med mig själv och med min kropp, kom ihåg det. Men, ibland tänker jag att det kanske hade varit lättare att bara vara smal och inte så "bulkig" som jag är just nu. Dessa tankar är ingenting jag trivs med, eftersom jag inte skulle trivas i en "bara smal" kropp. Min kropp är byggd på ett ganska atletiskt sätt från grunden. Jag är alltså ingen liten människa och därför skulle jag må sämre (och troligtvis se sämre ut) i en tunnare kropp.

Tankarna att det kanske hade varit lättare att "bara vara smal" kommer från omvärlden. Jag ser vissa plagg som jag inte kan ha på mig, eftersom mina axlar är för stora och det ser inte bra ut. Jag ser tjejer som är små och smala och så otroligt fina och känner mig stor och klumpig. Självklart påminner jag mig alltid om att jag är grym och att jag har tränat upp min kropp på det här sättet av en anledning; nämligen att det är vad jag trivs bäst med. Men jag blir ändå fortfarande osäker ibland.

Varför berättar jag det här? Jo, för att oavsett hur säker man är i sig själv så kan man fortfarande ha sina stunder då man inte är det. Ingen är perfekt och vi alla kan vara avundsjuka på varandra, känna oss osäkra och tänka att det kanske hade varit lättare om vi hade sett ut eller varit på ett annat sätt. Det är bara mänskligt att tänka så. Grejen är att man ska kunna påminna sig själv om att man är sig själv av en anledning.

Jag hoppas att det här inlägget inte är för huller om buller och att du förstår poängen!