Varför jag verkligen började träna

Det här är en berättelse som går ganska långt tillbaka, fast ha i åtanke att jag inte är särskilt gammal, så det är länge för mig.

---

Jag säger alltid att jag ursprungligen började träna för att jag hatade min kropp och tyckte att jag var tjock, men häromdagen började jag fundera över de verkliga anledningarna som gjorde så att jag fortsatte träna. Visst, jag kanske började sätta igång mina träningspass med baktanken att jag vill bli smalare, men det var inte det som höll mig igång.

Jag hade olika "träningsperioder" i mitt liv innan rutinen blev som den är nu. Den första perioden, och det var den som varade kortast och inte riktigt gav mig någonting, var då jag insåg att jag var äcklad av mig själv och ville bli av med mitt överflödiga fett. Här var jag i en situation då jag inte ville äta och övervägde att stoppa fingrarna i halsen (vilket jag som tur är aldrig gjorde). Den här träningsperioden slutade dock ganska fort, så den brukar jag egentligen varken nämna eller räkna in. Det är i min andra och tredje träningsperiod som jag faktiskt ser anledningen till varför jag höll igång med träningen och det har absolut ingenting med utseendet att göra.

När jag började träna igen, efter att jag gav upp 1 gången, hade jag fortfarande problem med mig själv. Jag var fast i en tonårsbild av hur jag bör se ut, hur jag ville se ut och hur jag definitivt inte såg ut. Sedan hände något jättebra i mitt liv och när denna glädjen sedan krossades mådde jag riktigt dåligt och gissa vad jag gjorde för att må bättre? Jag tränade, tills jag mådde bättre och min relation till min kropp faktiskt var bättre. Inte bra på långa vägar, men bättre.

Innan min tredje och egentligen sista "träningsperiod" började hade jag alltså mindre problem med mig själv och världen. Sedan hände någonting dramatiskt igen. Jag mådde verkligen inte bra och stod inte ut med det, så jag gjorde det enda som jag visste funkade för att jag skulle må bättre; jag tränade. Jag kommer ihåg att jag sprang hur mycket som helst på den tiden. Jag sprang på morgonen, på kvällen, när det spöregnade, snöade, när det var alldeles för varmt för att springa och på hösten när löven hade fallit, det var mörkt och gatlyktorna var den enda ljuskällan (nu blev jag sugen på höst och på att springa på kvällen, vilket ofta var ganska läskigt om jag ska vara ärlig. Liksom, prova att springa genom en mörk skog utan att dö av skräck).

Sedan dess har jag tränat hela tiden. Det var alltså inte rädslan att inte höra till eller att vara för tjock som var anledningen till att jag verkligen började träna. Anledningen var helt enkelt att jag mådde bra av det, det gör alla. Det hjälpte mig genom tuffare tider och det gör det fortfarande. Jag säger alltid att träning löser alla problem, och även om det känns som en överdrift så känner jag ofta att det faktiskt ligger lite sanning i det.

Lycka till med träningen!