Hur träning ändrade mitt liv - how training changed my life

(scroll down for the english version!)

Mitt liv har inte alltid varit så perfekt och underbart som det är nu ( ;) ) och träning har inte alltid haft en sådan roll i mitt liv som det har nu. För mig har träning varierat från att vara en lättnad, plåga, ångest-lugnare till behövlig och hälsosam. Det har tagit mig ett bra tag att gå från det ena till det andra och det har ändrat hela mig från grunden. Därför tänkte jag idag berätta en liten och faktiskt väldigt privat historia om hur träning ändrade mitt liv.

Hat för mat

Allt började när jag var runt 13 år och jag för första gången kom i kontakt med orealistiska skönhetsideal. När man är så ung är man väldigt lättpåverkad och tar hellre emot det dåliga som sägs om en, istället för det positiva och självklart var jag ett praktexemplar. Dessutom var jag ganska ensam och behövde mycket uppmärksamhet, framförallt i skolan - vilket jag inte fick.

Jag kommer ihåg hur allt började och hur jag långsamt men säkert utvecklade ett slags hat för mat, och för min kropp. Det känns nästan som om hälsa alltid börjar och slutar med maten. För mig började det negativt.

Jag åt väldigt ogärna och väntade på att folk skulle tala om för mig att äta mer, kanske till och med se lite oroliga ut. Det kändes bra, jag kände mig smal samtidigt som jag fick uppmärksamhet. Jag kommer ihåg hur besviken jag blev när detta inte sas till mig, vilket drev mig ännu längre ner i min onda spiral.

Här någonstans började jag träna, vilket ledde till att jag utvecklade en ångest. Så fort jag inte tränade kände jag mig tjock och fick panik, vilket drev mig ut på löparrundan ändå. Träningen dämpade ångesten och jag mådde bättre igen. Efter ett tag insåg jag dock som tur var att det jag höll på med inte var bra. Jag var så rädd för att bli sjuk och grät för att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.

Jag skrev i inledningen att detta är en ganska privat historia och jag inser nu hur viktigt det faktiskt är att komma ihåg det. Jag har lätt att prata om det här ämnet och är öppen om det, men jag måste påpeka att detta - och värre - pågår i hur många personer som helst. Jag vägrade låta någonting sånt förstöra mig, men det är många som inte ser problemet. Detta är ett ämne som vi alla måste ta och fundera över, för även om jag inte är med i den yngre generationen längre så har jag en känsla av att det här problemet faktiskt bara blir värre.

Att träna eller inte träna

Jag gick fortfarande ut och sprang dag in och dag ut. Jag sprang på morgonen, jag sprang i hetta, jag sprang i mörkret i skogen; jag gjorde allt för att dämpa rösten i mitt huvud som skrek på mig att få en vacker kropp. Jag hatade att bli styrd på det sättet och insåg med varje träningspass hur mycket djupare jag hamnade i skiten.

Där började jag ett projekt som skulle hålla på i flera år. Varje gång jag kände hur jag "var tvungen" att träna, styrd av ångest och inte av vilja, försökte jag att göra raka motsatsen. Det var inte ofta jag lyckades i början och när jag väl lyckades var det fruktansvärt. Jag kommer exakt ihåg hur det kändes att sitta hemma, fylld med ångest i hela kroppen i hopp om att det skulle lägga sig. Det gjorde det alltid.

Jag började med att bara träna när jag kände att jag verkligen ville träna. Det gick bättre och bättre, men det tog väldigt, väldigt lång tid. Under den tiden började jag bryta mot mina gamla mönster och började lyfta lite mer vikter. Självklart ville jag inte träna armar, "jag är ju en tjej", även om jag tyckte det var fruktansvärt kul och fick mig att känna mig kraftfull.

Nu ser jag tiden då jag började gymma i skolans gym (notera att jag gick på gymnasiet nu, vid 16-års åldern) som en tid då befrielsen började. Här, mina vänner, började jag bygga muskler och tack och lov för det. Och här började det bara gå uppåt och uppåt och uppåt. Jag tränade allt mer för att det var kul och för att jag faktiskt behövde det. Träning hjälpte mig när jag mådde dåligt och genom ansträngande tider. Jag bytte allt oftare ut löpning mot vikter, lyfte allt tyngre och fick mer och mer kontroll över ångesten.

Nu tänker jag tillbaka på en tid då jag hade kunnat ha mycket roligare och på hur min träningsresa började så negativ och till slut var min räddning. Det är så sjukt viktigt att alltid komma ihåg att man är bra som man är, att träning inte ska vara där för att "bli smal" utan för att må bra inifrån och ut.

Jag vet att detta är ett väldigt långt, men viktigt inlägg och tack för att du läste hela. Om du är eller känner någon som kämpar med någonting liknande så skulle jag försöka att prata med någon om det. Det går inte att dras med någonting sådant, framförallt eftersom det tar så lång tid att bli av med det.

Emma

My life has not always been as perfect and wonderful as it is now (;)) and training has not always had such a role in my life as it has now. For me, working out has varied from being a relief, torment and anxiety-calmer to necessary and healthy. It took me a while to go from one to the other and it has changed my whole life from scratch. That's why want to tell you a small and actually very private story about how training changed my life.

Hate for food

Everything started when I was around 13 years old and I, for the first time, came into contact with unrealistic beauty ideals. When you are that young, you are very easily affected and rather hear bad comments than positive ones. Of course I was exactly like that. In addition, I was quite lonely and needed a lot of attention, especially at school, which I didn't get.

I remember how everything started and how I slowly but surely developed a kind of hatred for food, and for my body. It feels almost as if health always begins and ends with food. To me it started negatively.

I ate very little and waited for people to tell me to eat more, maybe even look a little worried at me. It felt good, I felt skinny while I got attention. I remember how disappointed I was when no one gave me that kind of attention, which drove me even further into my evil spiral.

Somewhere at this time started my fitness journey, but I wouldn't call it "fitness" quite yet. I worked out quite a bit though, which led me to develop a kind of anxiety. As soon as I didn't work out, I felt fat and panicked, which drove me out on the road to run, anyway. After a while, however, I realized that what I was doing wasn't good at all, which I am now extremely grateful for. I was so afraid to get sick and cried because I didn't know what to do.

I wrote in the introduction that this is quite a private story and I realize now how important it is to remember that. I can easy talk about this subject now and I am open about it, but I have to point out that this - and worse - is going on in very many people. I refused to let something like this ruin me, but there are many people who don't see the problem. This is a topic that we all need to think about, because even though I'm not in the younger generation anymore, I feel that this problem is only getting worse.

To work out or not to work out

I was still running all the time. I ran in the morning, I ran when it was hot out, I ran in the darkness in the woods; I did everything to suppress the voice in my head that screamed at me to have a beautiful body. I hated to be controlled like that and realized with each workout in how much deeper shit I ran myself.

At that time I started a project that would not end for a very long time. Every time I felt I "had to" train, driven by anxiety and not by will, I tried to do the opposite. I failed a lot in the beginning and when I managed to not work out it was terrible. I remember exactly how it felt to be at home, filled with anxiety throughout the body, hoping it would end. It always did.

I started to workout only when I really felt I wanted to work out. It went better and better, but it took a very long time. During that time, I began to break my old patterns and began lifting a little more weights. Of course, I didn't want to train arms, "I am still a girl", even though I thought it was terribly fun and made me feel powerful. (I obviously started training arms after a while)

Now I see the time when I started training at the gym (note that I was at high school now, at the age of 16) as a time when freedom began. Here, my friends, I started building muscles and it just began to go upwards and upwards and upwards. I was training more and more because it was fun and because I actually needed it. Training helped me when I felt bad and got me through stressful times. I more often replaced running with weights and lifted even heavier and gained more and more control over the anxiety.

Now, when I think back, I see a time when I could have had a lot more fun. It is so important to always remember that working out is not there to be "skinny" but to feel good inside and out.

I know this is a very long, but important post and thank you for reading the whole thing. If you are or know someone who is struggling with something like this, I would try to talk to someone about it. One shouldn't feel like this, especially since it takes so much time to get rid of it.

Emma